tack...
Det var länge sen jag skrev nu. Har inte haft den rätta motivationen till att skriva. Har funderat på att lägga ner. Även känt att jag inte har haft tid, inte vetat vad jag ska skriva om o kännt varför fortsätta. Så fick jag ett sms här om dagen från en tjej som gick i min klass i Umeå...
" - Hej Frida. Sitter hemma framför dator, surfar runt lite o hittade din blogg. Vissa grejer du skriver upplever jag som oerhört fina, medan andra väldigt ärliga sanningar. Jag känner igen mig i väldigt många av de tankar o känslor du beskriver - TACK! Det är skönt att inse att det finns fler med de känslor o tankar jag inte alla gånger är speciellt stolt över..."
Detta gjorde mej så glad. Det kom så oväntat, från en person jag trodde att jag inte hade så mkt gemensamt med, som jag troligtvis aldrig skulle se igen. Det fick mej att vilja fortsätta blogga. Till dig vill jag säga tack!!!
Man ser att det är folk inne o kikar på ens blogg, men får inte många kommentarer vilket gör att man inte alls vet vad folk tycker o tänker om det man skriver. Allt jag skriver här kommer från mitt hjärta, även om jag håller tillbaka många gånger för att inte blotta mig helt. Jag skulle aldrig hitta på något för att hotta upp bloggen el för att kanske få några fler att läsa den.
Detta är mitt bollplank, min dagbok...
